Efter att ha sprungit runt och slagit sönder saker med en hammare och några små sprängladdningar återvänder vi till vår bror. En ny cutscene introducerar oss för EDF (The Earth Defense Force). Ursprungligen var EDF Mars räddning, men efter att ha befriat Mars blev EDF kvar, och är i dag en ren ockupationsmakt som med en stark militär närvaro håller befolkningen i ett järngrepp. Vi får snabbt reda på att vår broder är en central figur i gruppen Red Faction, en grupp frihetskämpar som med hjälp av våld och sabotage försöker att befria Mars från EDF: s ockupation. Vår bror blir brutalt nerskjuten av EDF, och själva kommer vi nätt och jämnt undan och lyckas fly. Vägen är nu utkantad för spelet, och vad spelet kommer handla om. Vi går som en logisk följd av mordet på vår bror med i Red Faction. Uppgiften är förutsägbar. Mars måste återigen bli fritt, och det är vi som åstadkomma det.
Låt oss genast understryka att historien i Red Faction: Guerilla inte är mycket att skriva hem om. Berättelsen ger en viss tråd genom spelet, och om en liten förklaring till varför man under runt 15 timmar ska krossa nästan allt man kommer nära. Spelet är grovt sagt en lång resa i ödeläggelse genom Mars fem distrikt. Du kommer med mycket få undantag inte i närheten av uppgifter som inte i huvudsak går ut på att krossa allt runt omkring dig som gjorts av människan. Men sura inte för det. Det finns en mycket stor chans att du ändå inte kommer att tråkas ut. För även om det är simpelt så blir det helt enkelt aldrig tråkigt att färdas runt i en hektisk värld där murbruk faller på öronen som hagel, och explosioner är mer vanligt förekommande än tyska turister på en dansk badstrand.
Det finns en mycket enkel anledning till detta, nämligen att det funkar så grymt bra som det gör. Som nämnts ovan spelas spelet i tredje person, och här har Volition valt den allt mer populära tredjepersonsvyn som sitter nära karaktärens axel, ganska nära den vy som man känner igen från förstapersonspel. Denna vinkel, som bland annat har blivit mycket populärt efter framgångarna med Gears of War, fungerar bra i just Red Faction eftersom det ger bra känslighet i styrningen, samtidigt som det ger en bättre överblick över den ibland hektiska och lite oöverskådliga spelvärld som Mars kan vara.
Mars är, som kortfattat nämnts tidigare, indelat i fem distrikt. Spelet är mycket likt det vi har sett i tidigare öppna spel. Man startar i ett öppet distrikt. Här är uppgiften att avlägsna EDF: s dominans och öka medborgarnas tro på bättre tider. Detta görs genom att lösa ett brett spektrum av story-baserade uppdrag och sidouppdrag. Den gemensamma nämnaren för uppdragen är oftast att en eller annan byggnad ska krossas till oigenkännlighet, varpå man kan välja på att konfrontera tillskyndande EDF-styrkor eller välja att lägga benen på ryggen och fly. Löpande blir de fem distrikten öppnade för spelaren, och uppdragen kan därefter utspela sig i ett eller flera distrikt. När man slår sönder saker blir det kvar skräp som kan plockas upp och användas som valuta för utveckling och köp av fler och bättre vapen. Man kommer under spelets gång över några fantastiska vapen som verkligen kan förstöra allt.
Styrningen i spelet är ganska bra. Volition har lyckats med att göra ett acceptabelt sikte- och coversystem, som dock kanske inte kan konkurrera med mästare som Call of Duty och Gears of War. Man kommer ofta att vara tvungen att använda olika fordon, då avstånd i spelet kan vara längre än du vill färdas till fots. Ofta lyckas inte skjutspel som innehåller fysik och god styrning när det gäller bilkörning, men även här har Volition verkligen lyckats med att göra något bra. Det är inte i GTA-nivå, men den körtekniska aspekten fungerar tillräckligt bra för att man som spelare ska kunna njuta av åkturen.
Bland uppdragen finns även några som låses upp för spel utanför själva historiedelen. Dessa omfattar tidsbegränsad förstörelse, där en byggnad ska kraschas inom en viss tid, eller Shotgun, där man bemannar en kanon på en bil som styrs av datorn. Här ska man ödelägga för en bestämd summa ,till exempel 35 miljoner, innan resan är över.
På den rank-baserade onlinesidan är det klassiska spellägen som Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag som gäller. De har nya namn, men fungerar som vi känner dem från förr. För att få dem att kännas som Red Factions egna spellägen har de kryddats med \"packs\". Alla spelare har olika ryggsäckar på sig i spelet. Ryggsäckarna ge spelarna olika förmågor, till exempel låter \"rhino pack\" spelaren ramma sig igenom väggar och förstöra allting i sin väg - inklusive motståndare som är på motsatt sida. Eller \"stealth pack\" som kommer, som namnet antyder, att göra spelaren osynlig. Ryggsäckarna ändras varje gång man dör och respawnar. Implementeringen av ryggsäckarna fungerar bra och ger några av de mest traditionella spellägena en ny sida som är mycket underhållande och utmanande att bemästra. Dessutom, kan man spela i spellägena Demolition, Siege och och Damage. Speciellt Demolition är både underhållande och nyskapande. Det är ett spelläge för team, där varje lag har en spelare som har utsetts att vara Engineer. Han måste slå sönder så mycket som möjligt innan han dödas. När han dör övertas rollen som Engineer av en ny spelare i laget. Tekniskt fortlöper onlinespelandet med en imponerande hög bildhastighet, och det är inte svårt att hitta folk att spela med.
Grafiskt är Red Faction: Guerilla mycket snyggt. Det finns några vackra ljus-, skugg- och dimmeffekter, och även på en planet där man kan tänka sig att landskapet kanske skulle kunna bli lite enformigt har Volition gett spelets värld liv och variation. Förutom skillnader mellan landskapen i de fem distrikten har man också använt olika färgfilter, precis som vi såg i Assassin\'s Creed. Vi kan inte nämna Red Faction: Guerillas grafik utan att nämna explosionerna, som är i absolut toppklass. Och sammantaget med fysiken när byggnader kollapsar och störtar samman så bidrar grafiken på egen hand med en stor del av nöjet att förstöra så mycket som man gör.
På ljudsidan hittar vi bra ljudeffekter och acceptabelt röstskådespel. Bakom detta gömmer sig dessutom ett utmärkt soundtrack, som i hög grad är mycket väl värt att lyssna på. I spelets ljudinställningar är alla effekter som standard satta på maxvolym, och det döljer spelets fina soundtrack något. Man kan med fördel skruva ner allt annat än musiken ner till 50% och sedan höja volymen på TV:n eller surroundljudanläggningen lite mer. När musiken verkligen kommer fram kommer det för det första vara ett nöje att lyssna till, och för det andra ge spelet en mycket mer intensiv stämning. Det kan rekommenderas.
Allt som allt har Volition, i samarbete med THQ lanserat ett spel som i hög grad inbjuder till hektisk underhållning i några timmar. Det finns ingen stort omspelningsvärde i Singleplayerdelen på cirka 15 timmar, men om du tycker om onlinedelen finns det finns inga gränser för hur långt spelet kan hålla. Det är tveksamt om Red Faction: Guerilla på onlinesidan kan placeras i samma division som de stora favoriterna som Call of Duty 4 och Halo 3, men det kan nog ändå bli ganska stort online. Spelets simpla koncept och lite tunna historia kompenseras helt av det faktum att det fungerar så bra som nu är fallet. Det kräver ingen större förklaring. Det är helt enkelt väldigt roligt att kunna krossa nästan allt, och tack vare den utmärkta fysiken så kommer det inte att bli tråkigt i första taget. Grafiskt är det alldeles utmärkt och tillsammans med ett vackert soundtrack hamnar stämningen helt på topp. Red Faction: Guerilla måste tas för vad det är och inte mer än så. Detta är ett actionspel i högt tempo och med mycket intensitet under den mesta av tiden, men inte ett spel där du får en episk och djup story som gör att du kommer att känna dig nära till karaktärerna. Med detta i åtanke, är Red Faction: Guerilla ett av de allra bästa spel vi har sett hittills under 2009. Spelåret är ungt ännu, och många fler titlar kommer definitivt att utmana, men detta är god underhållning.
Recension skriven av Jakob Tofte
