Den starkt kritiserade speljätten Electronic Arts avslutade spelåret 2008 med utmärkta titlar såsom Mirrors Edge, Dead Space och FIFA 09, och med sin nyvunna kreativitet finns återigen anledning att stanna till när man stöter på titlar med den välkända EA logon på omslaget. Tillsammans med Pandemic Studios försöker de fortsätta den fina trenden från 2008 genom att ta en titt på Lord of the Rings med spelet Lord of the Rings: Conquest.
Kamp på fält
Nu tillåter mig att anta att de flesta Svenskar är lika bekanta med Midgårds värld som med att fira Midsommar, och om man inte är det är man nästan skyldig sig själv att bekanta sig närmare med den och alla dess invånare. Den storslagna Sagan om Ringen är precis lika fängslande som det var första gången man stiftade bekantskap med böckerna eller filmen. Därför är det mycket underligt att man inte har valt att fokusera mer på den fantastiska berättelsen. Men mer om det senare.
Lord of the Rings: Conquest är ett strategiskt hack\'n slashspel. Strategin ligger i att det inte bara finns en välbeväpnad krigare till spelarens förfogande när man kämpar sig fram genom horder av fiender, utan också en trollkarl, en Bågskytt och en spejare. Varje klass har sina egna förmågor och brister, och där krigaren är en hårdhudad erfaren svärdskämpe är bågskytten betydligt svagare, men i gengäld bra på längre avstånd.
Strid till häst
Detta ger en annorlunda hållning till striderna eftersom man kan få sin kamplust stillad oavsett om man vill vara mitt i en hektisk strid mellan riddare och orcher, skjuta pilar över långa sträckor, hjälpa med magi som magiker eller dra nytta av osynlighet och hugga ner fienden bakifrån som spejare. En sak har de olika klasserna dock gemensamt, de spenderar alla magiska krafter för att utföra speciella attacker och dessa magiska krafter måste laddas genom att dela ut eller ta skada.
Berättelsen består av två olika infallsvinklar. Den ena är de godas kamp mot det onda, precis som vi känner till den från den ursprungliga Lord of the Rings historien, medan den andra är mer innovativ. I den onda kampanjen blir Frodo dräpt innan han lyckas förstöra ringen, och sedan blir de onda huvudpersonerna som Saruman, Sauron och Balrog återupplivade och ställer till ofog i allt från Minis Tirith till Hobbernas idylliska hem Fylke.
Ser ut som Moria
Under berättelsen får du möjligheten att byta ut de olika klasserna mot någon av hjältarna i berättelsen. Mankan bland annat spela som Legolas, Gimli och Aragorn, medan man får möjlighet att spela som Saruman, Sauron, Balrog och andra i den onda kampanjen. En utmärkt twist i de många slagen på stäppmarkerna.
Och slagen är många, och tyvärr är de aldrig lika intressanta som man kunde hoppas på. Detta beror delvis på ett mycket repetitivt spelande och ibland även på tydliga obalanser. För det första är nästan alla spel lika, belägra ett territorium(en speciell punkt på kartan), försvara ett område eller förstör vissa objekt om och om igen. För det andra är några av klasserna för svaga jämfört med vad man kan förvänta sig. Till exempel är krigarklassen väldigt väldigt svag, om du möter andra krigare, och så verkar det lite märkligt att krigarens främsta attacker ibland är svagare än trollkarlens även fast krigaren inte använder magi. Dessutom är Combomöjligheterna begränsade och man får därmed aldrig riktigt grepp om striderna.
Gå draka vägen hem!
En annan svag punkt är mycket svag hållbarhet. De två olika kampanjerna kan genomföras på löjligt kort tid, och om man inte är en online-människa så får man inte ut mycket av de pengar man betalar för spelet. Livslängden förlängs genom online-delen och möjligheten till att spela 4 personer med delad skärm, men singleplayerdelen är alldeles för kort för ett modernt konsolspel.
Den grafiska biten är avgjort oacceptabel, och ibland verkar det som om grafiken tagits direkt från Return of the King-spelet som släpptes till Xbox och Playstation 2 i den föregående generationen av konsoler. Landskapen saknar känsla och består mest av allt av en sörja av grå och bruna färger. Animationerna är bristfälliga och texturera ser ut som något från föregående konsoler. Å andra sidan flyter spelet på utan framedrops och andra irritationsmoment, även om det finns hundratals karaktärer på skärmen.
Ljudet är godkänt, varken mer eller mindre. Berättarrösten är stämningsfull och även ljudet i spelet är solid. Stridsropen är ständigt återkommande och blir snabbt irriterande, och detta kan också sägas om de hurrande utropen när man har dödat en hord av fiender. Bakgrundsmusiken är hämtad direkt från filmerna och snart kommer man att känna igen sig i de flesta av de storslagna musikstyckena, som bidrar till en utmärkt stämning.
Onlinedelen består av många olika spellägen, allt från den traditionella Team Deathmatch till Conquestläget, Catch the Rings och den nya Hero Arena, som kan laddas ner gratis på Xbox Live marketplace. Man kan välja alla klasser från Singleplayerdelen, och om man gör en bra insats får man möjlighet att spela som en av hjältarna som har sina egna signaturattacker, och i allmänhet är starkare än de normala klasserna.
Spelet har många klasser, och vissa klasser har även många grenar...
Men balansproblemen visar sig ännu en gång vara en olägenhet, och det är irriterande att det är så otroligt svårt att prestera med en krigare, medan en duktig bågskytt utan problem kan ha ihjäl fiende efter fiende. Detta varierar dock radikalt beroende på spelläge men det traditionella Team Deathmatch blir grymt lidande av dessa problem. Conquestläget, där du måste ta strategiska punkter är mer öppet och teambaserat, medan Capture the Ring också intar ett mer strategiskt synsätt.
Det hela flyter på bra och det blir sällan några problem. Även servrarna är stabila, oavsett om det är 2 eller 16 spelare i matchen. Detta är definitivt ett plus, och onlinedelen är även spelets mest positiva sida, dock kan den utmärkelsen knappast betraktas som en verklig komplimang.
Lord of the Rings: Conquest är nämligen en mycket tunn, blaskig och utspädd kopp kaffe som känns halvfärdig, ljummen, gjord på dåliga ingredienser i form av smaklösa kaffebönor som dessutom inte har kokats ihop med hjärtat utan snarare på ett snabbt, sjaskigt sätt i en halvlortig expressomaskin, på ett synnerligen halvhjärtat sätt. Singleplayer är för kort, spelet känns föråldrat på den grafiska fronten och själva spelandet består av en bunt repetitiva inslag som nästan känns som en outhärdlig, snabbt ihopslängd massmarknadsproducerad popskiva som till råga på allt ställt in sig på repeat och hackar fram med kass ljudkvalité, enformiga beats och torftiga melodier. Dessutom är historien bristfällig och du får aldrig riktigt en relation till spelets karaktärer, eftersom banorna mest av allt påminner om fragment från den ursprungliga historien som har kastats in efter behov.
Om du inte har Xbox Live Guld-abonnemang, så det finns absolut ingen anledning att leta efter Lord of the Rings: Conquest, då spelets 2-4 timmar långa singleplayerdel är för kort för att man ska slänga sina surt intjänade sparpengar på det . Om du har Xbox Live Guld-abonnemang, så kan du eventuellt få ut en del underhållning av multiplayerdelen, men det kräver att man gillar världen som spelet utspelar sig i och kan bortse från att möjligheterna är begränsade och arenorna är livlösa.
