Xboxlife Sverige - Dead Space

9. november 2008 21:34 | Kommentarer (0) | Henrik Ljungberg

Dina tunga, långsamma steg ekar genom en lång, dimmig och mörk korridor. Den enda lampan i taket håller så smått på att ge upp sin dödskamp, och blinkar målinriktat i sitt försök att hålla sig vid liv. I fjärran kan du ana ett rop på hjälp i panik, som plötsligt övergår i ett skrik, för att åter mynna ut i en lamslående stillhet. Du är ensam igen. Välkommen till Dead Space.

Electronic Arts börjar så smått att utmärka sig som ett företag med en portfölj av egna titlar. Bland dessa finner vi Dead Space, som är en av de titlar, som skall bygga en bro till de många gamers, som efterhand har avskrivit EA som att uteslutande vara ett licensföretag med årligen återkommande sport titlar. Det är EA Redwood Shores som har stått för utvecklingen, medan det är EA som skickar ut Dead Space ut till butikerna.

Isaac

Historien utspelar sig i framtiden, och som spelare tar man rollen som Isaac Clarke. Isaac är ingenjör i Concordance Extraction Corporation, en verksamhet som styr en flotta av gigantiska rymdskepp för gruvdrift. Då C.E.C. mottar en nödsignal från ett av de äldsta skeppen i flottan, Ishamura, sänder man en grupp, bland andra Isaac, för att lösa problemet, som sägs bestå i problem med kommunikationsanläggningen.

Allt går dock på tok för gruppen, som tvingas nödlanda på Ishamura, vilket får till resultat att transportfartyget förstörs vid landningen. Det visar sig dock snabbt att detta är gruppens minsta problem. Kort tid efter den hektiska nödlandningen, står gruppen inför ett förverkligande av deras värsta mardrömmar. Necromorphs – en makaber blandning av spöke och människa, vars enda mål är att ta livet av Isaac och hans vänner. Jag avstår att berätta mycket mer av historien, för att låta bli att förstöra upplevelsen för nya Dead Space spelare.

Dead Space gameplayet kan liknas vid Resident Evil 4. Kameravinkeln är densamma, och stridssystemet är i stort sett identiskt. Men här upphör likheterna, för när Resident Evil serien så smått börjat inrikta sig mot en mer actionbaserad genre, så satsar Dead Space tungt på horrordelen, som är spelets nav. Men mer om det senare.

Huvudpersonen Isaac är en mycket hårdhudad typ, som använder sig av ett gäng olika vapen i ansträngningarna för att överleva. Kort in i spelet utrustas man med en Plasma cutter som senare kan bytas mot flera mer eller mindre uppfinningsrika vapen, t.ex. en maskin som via en magnetisk stråle håller ett roterande sågblad framför spelaren. Förutom de olika vapnen, utrustas Isaac med alternativa krafter som t.ex. en slow-motion stråle, som kan användas på fiender och olika ”döda” ting som t.ex. dörrar. Utöver detta kan man också använda telekinesi till att t.ex. dra avlägsna saker till sig.

Vidare har man möjlighet att samla credits och power-nodes. Credits kan användas i spelets många shops, där nya vapen, ammunition och bättre rymddräkter kan köpas. Power nodes används till att uppgradera vapen, dräkter och speciella färdigheter, men de kan likaledes användas till att öppna en och annan låst dörr, vilket vanligtvis ger tillgång till ett antal godbitar i form av ammunition m.m.

Förutom third person shooter gameplayet, kommer man bli utsatt för olika sekvenser, där det faktum att du befinner dig i yttre rymden spelar stor roll. T.ex. kommer du till passager i Ishamura där skrovet är förstört. I dessa passager kommer du att vara under konstant tidspress, då du inte har oändligt med syre i din dräkt, och du måste således konstant fylla på syre i dräkten via syretuber från Isaacs inventory, eller finna en syrestation, där man kan ”fylla tanken”.

DÖ!

Spelets stora puzzlemässiga kraft är dock utan tvivel Zero-G zonerna. Här är tyngdkraften satt ur spel, och spelaren kan således gå på samtliga ytor, oavsett om dessa är väggar, golv eller tak. Dessa sekvenser är fantastiskt väl sammansnickrade, och det ser otroligt livaktigt ut, när vrakdelar och annan bråte hänger i luften, och när blodet sprutar ut blir hängande i atmosfären. Några av dessa Zero-G zoner utspelas enda på utsidan av Ishamura, och ett felsteg resulterar i att man mister fotfästet och skickas ut i rymden, där en säker död väntar.

Men även om third person shooter delen er solid, känslan av att vara på ett halvförstört rymdskepp är fantastiskt återgivet och Zero-G verkligen är en fet upplevelse, så råder det inget som helst tvivel om att drivkraften i Dead Space är spelets skräckdel och den därtill hörande stämningen som utan överdrift är något av det bästa man någonsin har sett i spelvärlden.

Dead Space är med andra ord ohyggligt välbyggt. Trots att banorna kan verka väldigt linjära ibland, så är designen noga utformad med grundinställningen att spelaren skall bli skrämd från vettet på det ena mer chockerande sättet efter det andra. Om man jämför med en anden rysargigant på konsolmarknaden, Condemned, så kommer man uppleva att obehagen i Dead Space är markant annorlunda. I Condemned var obehaget psykologiskt, smygande och långsamt uppbyggande, där det oftast var stillheten, som var den största källan till nervositet. Dead Space brukar sig också av denna långsamt uppbyggda obehaglighet, men använder sig också i långt högre grad av förvirrat skrikande och desperat ångest, och till skillnad från Condemned har EA valt att fokusera på att reta spelaren genom att aldrig ge denne en paus.

Spelar man Dead Space med en ordentlig surroundanläggning, blir man konstant bombad med ljudeffekter som t.ex. steg ovanför taket, ett rör som faller till marken bakom spelaren, skrik, rop och bröl i fjärran, och när man som bäst tror att man har funnit lugnet, rivs en gaskabel ur väggen, eller ännu värre, en Necromorph som springer ut precis framför dig. Utöver detta kombineras bandesignen på så vis att man det ene ögonblicket befinner sig i en lång, rökfylld och mörk korridor, endast omgiven av en närmast lamslående stillhet, medan man i nästa sekvens befinner sig i en hektisk miljö, med alarmsirener i bakgrunden, roterande lampor i taket och massor av aktivitet omkring sig. För att intensifiera panikkänslan, så har spelaren inte ro att kolla kartor eller rota i inventoryt om det är faror i närheten, for tiden stoppas nämligen inte av att spelaren kastar fram sitt kort. Därmed har man alltså heller ingen möjlighet att plötsligt tanka ny energi, om man är omringad av monster.

I övrigt kan tilläggas att Necromorphs är de mest makabra, vansinniga och rysliga väsen man sett på länge, och de finns i så många varianter, att när man som bäst trodde att saker och ting inte kunde bli mer störda så hoppar ett muterat barnfoster ur väggen och en blandning av bröl och barngråt fyller lokalen. Det låter kanske en aning hysteriskt och löjligt, men effekten är våldsam, speciellt eftersom man alltid kan ana det mänskliga i monstren, hvilket ger en närmast extrem känsla, när man separerar dem arm for arm, ben for ben.

Och separering är nyckelordet om man skall överleva. För det är nämligen inte nog att hamra lös på kroppen på missfostren. Istället skall man spela strategiskt och skjuta av deras lemmar, för att övermanna dem på mest effektiva vis. Allmänna shooter-beteenden, som t.ex. headshots eller skott i kroppen, har inte den store effekt man är van vid, utan gör istället monstren ännu mer aggressiva.

Undertecknad tvivlar inte på att stämningen i Dead Space är det bästa jag någonsin upplevt, och detta beror framförallt på en fantastiskt snygg grafisk stil och en särskilt medryckande ljudsida. Grafiken är finputsad, men samtidigt rå och blodig, och framtidsskildringen är realistisk och verklighetstrogen. Detaljeringsgraden på såväl Isaac, som fiender och andra figurer är utmärkt, och det är ofta de små sakerna som betyder något i slutändan. Blodiga manskapsbodar med tydliga tecken av massaker, blinkande och roterande lampor, rökfyllda gångar och en fantastisk skildring av rymd- och Zero-G sekvenserna suger in spelaren i universumet från start till slut. Däröver är spelets bossar visuellt fantastiska – de skal helt enkelt upplevas!

Ljudsidan är ett kapitel för sig och Electronic Arts visar på allvar, att prestationen från Battlefield: Bad Company, inte bara var en engångsföreteelse. Som jag redan nämnt, så bombarderas man konstant med sinnesintryck i Ishamuras mörker, och när det är action så har ljudet av vapen både djup och tryck. Necromorphs har en helt perfekt, makaber blandning av mänskliga ljud och odjurs läten och röstskådespeleriet mellan personerna är solidt och trovärdigt. En fet detalj är sekvenserna i rymden, där ljudet i stort sett är blockerat, som när man dyker under vatten, och endast de största ljudmässiga detaljerna som explosioner ger effekt.

Allt som allt är Dead Space en fantastisk upplevelse och är man fan av survival horror segmentet, så får man skylla sig själv om man inte stiftar bekantskap med EA’s Sci-Fi rysare. Stämningen och atmosfären är så tjock att man nästan kan skära i den, känna på den och smaka den. Och man kommer att, redan från spelets start, känna sig hypnotiserad av det dystra framtidsuniversumet och historien om vad som skett med besättningen på Ishamura.

Det är dock värt att påpeka att Dead Space uteslutande är en singleplayerupplevelse, och förutom möjligheten att spela igenom spelet på nya svårighetsgrader, så finns det inte mycket replay value. Det ändrar dock inte på att Dead Space är en häftig upplevelse och spelet får de varmaste rekommendationer härifrån. En kliché vore att avslute recensionen med at skriva att spelet ”inte är för barn och barnslga själar”, men i Dead Space är det alltså fallet. Det finns en anledning till att spelet har fått ratingen 18+ och om du inte längtar efter att trösta mardrömsdrabbade familjemedlemmar resten av året, så rekommenderas det att du lägger barn, flickvän eller fru i säng innan du träder in i Dead Space makabra universum.

Skrivet av Jesper Thuesen
Översatt av Henrik Ljungberg