Dishonored

| Kommentarer (1) | Michael Rosendahl

Hämnd löser alla problem. Vi har rört oss genom skuggorna i Dishonored.

Arkane Studios tar många risker genom att släppa ett spel där onlinespel helt lyser med sin frånvaro. Dishonored är dessutom ett helt nytt varumärke vilket i sig, alltid är ett risktagande på dagens spelmarknad. Arkane Studios har tidigare skapat "Dark Messiah of Might and Magic (2006)" och varit inblandade i utvecklingen utav Bioshock 2. Spelstudions erfarenheter av många samarbeten med andra spelutvecklare skiner tydligt igenom i Dishonored där man själva åter igen styrt utvecklingen. Spelets utgivare Bethesda har också satt sin prägel på spelet då det finns klara likheter med Bethesda's tidigare spel.


Att vada genom gator fyllda med dina fienders blod i rollen som en yrkesmördare kanske inte låter direkt glamoröst eller heroiskt. Men när staden Dunwall drabbats av en förtryckande religion, breda klassklyftor och framför allt en pest som sprids av råttor, så måste något drastiskt hända. Stadens kejsarinna skickar därför ut sin personliga livvakt Corvo Attano, spelets huvudkaraktär, för att skaffa hjälp utifrån. Spelet tar sin början just när du återvänder från din resa och inom kort så mördas kejsarinnan av konspiratoriska stadsmän, hennes dotter kidnappas och Corvo får skulden för händelsen. Det är nu spelets historia verkligen tar sin början. Genom att fly från fängelset och därpå alliera sig med rebeller, så är det upp till spelaren att rädda kejsarinnans dotter och placera henne på tronen.

Upplägget innehåller många delar av en bra historia, men man sitter knappast och tuggar på naglarna av spänning eller gråter av sorg. Spelets berättelse är stundvis intressant och innehåller ett par mindre oväntade vändningar, men överlag så är storyn i Dishonored snäppet över medioker. För den som vill så finns det mer historia att utforska genom att läsa böcker och brev som finns utplacerade runt staden. Dishonored innehåller också en hel del sidouppdrag där man kan lära känna nya karaktärer och utforska nya kortare berättelser. Som tur är så räcker Dishonored's huvudstory till för att rama in spelets kärna, det vill säga dess gameplay.

Spelets gameplay kan beskrivas som ett action-äventyr i förstaperson där influenser från Bioshock, Thief och Fallout görs tydliga. Corvos äventyr sträcker sig över olika uppdrag i staden Dunwall, där slutmålet oftast är att eliminera en viss nyckelperson i den nya regimen. Det händer dock att man ibland varierar uppdragen en aning. Att i princip ha samma slutmål i majoriteten av spelets uppdrag kan tyckas långtråkigt, men det är här som spelet faktiskt blir riktigt intressant. Man ges nämligen väldigt mycket frihet när det gäller hur man tar sig an uppdragen. Spelaren bestämmer själv hur man skall ta sig fram till sitt mål, vilka vägar man skall ta, hur man skall ta sig an fiender och slutligen hur man vill oskadliggöra nyckelpersonen i sitt uppdrag. De vägar spelaren väljer påverkar dessutom spelet i stort. Det är fullt möjligt att ta sig igenom Dishonored utan att döda en enda fiende, lika väl som att man kan välja att lämna stadens gator fyllda med kroppsdelar och blod efter sig. Dina moraliska val och spelets sidouppdrag kan öppna upp helt nya vägar, och ibland kan det även löna sig att tjuvlyssna på stadens vakter och invånare för att utöka dina möjligheter. De val man gör har också konsekvenser som visar sig i senare uppdrag.


Personligen så gillar jag spel med en stealth/smyg funktion så jag valde oftast att smyga över hustak, gömma mig i mörkret, planera mina attacker och smyga mig på mina fiender bakifrån för att sedan söva dem med ett stadigt grepp kring halsen. Ibland så kunde jag dock inte motstå frestelsen att kasta mig över intet ont anande fiender (och ibland oskyldiga invånare) med min kniv, eller att prova på mina införskaffade magiska krafter. Dishonored erbjuder en mängd olika spelstilar och tillvägagångssätt, vilket också inbjuder till att spela igenom spelet mer än en gång.

Då jag oftast smög mig igenom uppdragen så hade jag också ett naturligt överskott av ammo och förnödenheter. Min spelstil medförde också att det blev få konfrontationer och väldigt få dödsfall för min egen del. Spelet kändes väldigt enkelt även på den högsta svårighetsgraden. Med detta sagt så förblir Dishonored ändå ett spel med låg svårighetsgrad oavsett vilken spelstil man väljer. Striderna är nämligen väldigt simpla i de flesta fall, där det ofta räcker med att blockera inkommande attacker för att sedan kontra. För den som vill experimentera så är Corvos arsenal ganska imponerande. Skjutvapen, knivar, svärd och armborst är en del av det som erbjuds. Tillkommer gör också magiska krafter där man exempelvis kan stanna tiden, se genom väggar, eller varför inte skicka en svärm av råttor för att gnaga på dina fiender? Visst, möter man fem fiender samtidigt kan man få problem, men det råder ingen brist på medicin eller ätbara objekt som återställer hälsan.

För att förbättra sin karaktärs egenskaper, färdigheter och magiska krafter så kan man samla på sig olika föremål (runor och talismaner), utspridda i världen. Att finna dessa föremål har också gjorts väldigt enkelt i Dishonored. Genom att man inledningsvis kommer över ett föremål som visar i vilken riktning dessa uppgraderingar finns och på vilket avstånd de befinner sig, så blir uppgiften väldigt simpel. Man har i princip en karta ledande till dessa runor och talismaner helt enkelt.


Det är inte bara pesten som drabbat staden Dunwall, utan också ett antal tekniska problem såsom varierande grafisk kvalitet och enformiga animationer. Dishonored bygger på spelmotorn Unreal Engine, vilket per automatik brukar medföra en del texturer som inte laddas i tid. Omgivningarna är ibland väldigt snygga att beskåda, samtidigt som vissa detaljer ser ut att höra hemma i något betydligt äldre och omodernare spel. Överlag så ser dock Dishonored bra ut, har relativt få buggar och spelets steampunk-design är välgjord och känns bekant för den som är bevandrad i liknande miljöer. Ljudet och musiken är starkt och röstskådespelarna är trovärdiga nog även när det gäller spelets mer komiska dialoger.

Det finns delar av Dishonored som kan ge ett intryck av medelmåtta;. Spelets story är medioker, grafiken är inte något som skakar om världen och svårighetsgraden kan tyckas vara för låg. Detta är dock små detaljer i det stora sammanhanget och överskuggas snabbt av det (enligt mig) viktigaste i ett spel; gameplay och underhållningsfaktorn. Dishonored är nämligen ett väl genomarbetat spel som erbjuder en stor dos underhållning och flera anledningar till att vilja spela igenom spelet flera gånger. Det finns en stor stad att utforska, hemligheter att upptäcka, människor att döda (eller skona) och man bestämmer själv hur man vill gå till väga genom spelet. Behandlar man dessutom Dishonored som ett stealth/smyg spel så kommer man nog belönas mest, för en yrkesmördare jobbar väl i skuggorna?
Screenshots (27)Se flera »
Kommentarer
Du måste logga in för att kunna läsa och skriva kommentarer.
Spel Information
Cover
Titel:
Dishonored
Utvecklare:
Arkane Studios
Distributör:
Bethesda Softworks
Plattform:
Xbox360
Antal spelare:
1
Releasedatum:
2012-10-12
Officiell webbsida:
Klicka här för att besöka sidan
PEGI
PEGI 18 Starkt språk Våld
Xboxlife Sverige betyg
Gameplay:
8.5
Grafik:
8.0
Hållbarhet:
8.0
Online:
0.0
Vårt betyg: 8.0/10
Medlemsbetyg