Eftersom samlingen innehåller del två och del tre av serien, så känns det mest naturligt att börja äventyret med Silent Hill 2. Spelet släpptes ursprungligen till Playstation 2 i september 2001. Därefter, i december samma år, så kom en förlängd version till Xbox kallad "Silent Hill 2: Restless Dreams" eller som det kallades i Europa; "Silet Hill 2: Inner Fears". I spelet får vi följa James Sunderland, en till synes helt vanlig kille vars fru tidigare avlidit. I spelets inledning får vi veta att James mottagit ett brev från sin döda fru, något som verkar synnerligen både omöjligt och aningen bisarrt. Brevet säger att hon befinner sig i staden Silent Hill, något som James känner sig tvungen att undersöka. Det är vid utkanten av staden spelet tar sin början och James påbörjar sökandet efter sin döda fru.
Något man märker redan under spelets första minut, är att detta inte är någon komplett och total remake där man moderniserat spelets alla delar. Detta är snarare en putsad version av originalet. Detta måste man ha klart för sig innan man köper spelet. Innan jag ens förflyttat karaktären ett par meter så måste jag se över kontrollernas inställning. Grundinställningen var ologisk och styrningen förvirrande. Det går dock att lägga om kontrollens schema så att det fungerar någorlunda bra. Det finns trots detta en inlärningskurva och det kommer att ta en stund innan man blir kompis med kontrollen. När jag vandrar genom Silent Hill's dimmiga gator och övergivna byggnader så påminns jag om varför dessa spel är så skrämmande. Jag påminns om att grafiken i spel inte har någon egentlig betydelse när det handlar om att skapa stämning. Med en knackig kontroll och konstiga kameravinklar känner jag mig nervös för att besöka tidigare outforskade områden i spelet.
Detta är ett genialt upplägg som också användes i Resident Evil. Att man inte har full kontroll och fullständig insyn gör upplevelsen mer skrämmande och spelets grafik, spelar efter en tid, ingen roll längre. Silent Hill 2 ser nämligen fortfarande ut som ett väldigt gammalt spel. Det har inte samma skillnad i utseende som t.ex Halo: Combat Evolved Anniversary hade i jämförelse med sin föregångare. Jag önskar att det fanns möjlighet till att, likt Halo-remaken eller de nya versionerna av Monkey Island spelen, skifta mellan original utseendet och den nya grafiken. På så vis skulle man få en klarare uppfattning om de ändringar som gjorts. Man kan dock i spelets meny välja bland originalets röster och nya röstskådespelare, där den senare är att föredra. Rösterna i originalet höll en ganska låg standard, men de nya tillskotten lyfter upplevelsen markant. Annars är spelet sig likt och som man kommer ihåg det. Skräcken är ständigt närvarande och pussellösning av varierande svårighetsgrad är en viktig och rolig del av Silent Hill 2. Den nya grafiken tar fram viktiga detaljer som tidigare varit otydliga, speciellt då spelet har en hel del intressanta karaktärer och fiender. Det är dock, enligt mig, staden i sig som har huvudrollen i hela serien.
Precis som i Silent Hill 2 så utspelar sig Silent Hill 3 i samma mörka och skruvade stad där hemligheter och en sinnessjuk stämning dominerar atmosfären. Där Silent Hill 2 väljer att långsamt dra spelaren ned i avgrunden, slänger Silent Hill 3 oss direkt in i mardrömmen. Tonårstjejen Heather befinner sig i spelets inledning på Lakeside Amusement Park i Silent Hill. Heather har ingen aning om vart hon befinner sig eller varför. Spelet låter oss utforska och ta reda på sanningen om Heather och hennes situation. Berättelsen i Silent Hill 3 tar god tid på sig att uppnystas och är mer komplex än sin föregångares historia.
Man märker ganska snart att spelet har ett mer polerat yttre, något som faller sig naturligt för en uppföljare även om de ges ut i samma HD-kollektion. Vi får åter igen besöka absurda miljöer med lik utspridda i gatuhörn och väggar nedsmetade med blod. Precis som i alla Silent Hill spel så sätts dock den största delen av stämningen med hjälp av en genialisk ljuddesign där musiken har huvudrollen. I många spel kan musiken kännas malplacerad, intetsägande och i värsta fall även helt onödig. Silent Hill däremot, är en spelserie som gjort sig känd för smakfulla soundtracks, musikalisk timing och träffsäkerhet. Detta kombinerat med en skruvad story gör åter igen att de tekniska problemen inte är något man hänger upp sig på.
Silent Hill 3 lider dock av större problem än sin föregångare när det handlar om tekniska problem. Detta manifesterar sig främst genom framerate-drops och laggningar, speciellt när det är mycket som händer på skärmen. Silent Hill 2 har också liknande problem, men genom färre fiender och fler trånga ytor så är problemen inte lika frekventa som i Silent Hill 3.
De viktigaste delarna i båda spelen finns kvar och har dessutom förstärkts genom den uppdaterade grafiken. Samlingen erbjuder såväl fans av serien som nybörjare att uppleva ett stycke spelhistoria med en modern hårdvara. Silent Hill: HD Collection påminner oss om hur bra spelen faktiskt var en gång i tiden, trots en mindre utvecklad teknik. Man fick istället göra det bästa av situationen och använda sig utav andra knep för att skapa stämning och framkalla känslor i spelaren. Detta fungerar fortfarande och man kan önska att fler nutida spel använde sig utav samma formel. De delar av spelen som gör utgör kärnan av upplevelsen har väldigt lite med de nya halvdana tekniska uppdateringarna att göra. Det blir mycket Silent Hill denna månad. Utöver denna HD-kollektion så släpps även del åtta i serien; Silent Hill: Downpour, vilket kommer att recenseras inom kort. Att spela Silent Hill: HD Collection känns som en väldigt bra uppvärmare inför det nya spelet samtidigt som det är en upplevelse som definitivt har överlevt åren som passerat och fortfarande kan stå på egna ben.
