Syndicate utvecklades ursprungligen av Bullfrog med Peter Molineux i spetsen. Första delen släpptes 1993 till en lång rad av plattformar, däribland Amiga och PC, med senare konverteringar till Sega Mega Drive och SNES. Spelet möttes av mycket beröm, men blev även kritiserat för sitt våld. Eftersom du kunde skjuta ner alla, civila som syndikatmedlemmar, blev kontroverserna kring spelet avsevärda. Tre år senare släpptes uppföljaren till Playstation och PC och den här gången hade man tagit det till den tredje dimensionen. Bullfrog och Peter Molineux låg fortfarande bakom produktionen, men Sean Cooper, lead designern var inte kvar i projektet. Russel Shaw var fortfarande kvar som kompositör. Hans musik fångade essensen av cyperpunken och tankarna gick osökt till Blade Runner och animen Ghost in the Shell.
Sedan dess har inte mycket hänt för Syndicate och det har varit tyst under lång tid, tills svenska Starbreeze Studios tog över varumärket. När det utannonserades förra året att ett nytt Syndicate var under produktion var det många som förmodligen hoppades på ett till isometriskt spel, men producenten Ben O'Donnell hade andra idéer. Ni kan läsa vår intervju med honom från förra årets Gamex, där han berättar om varför de valde att göra ett FPS istället.
Jag är en gammal Syndicate-fantast och jag har sett fram emot det här spelet sedan de började prata om det. Jag och min medskribent Michael fick chansen att prova det på tidigare nämnda spelmässa och vårt första intryck var allt annat än dåligt. Jag är verkligen förtjust i det isometriska perspektivet i tidigare spel, men jag kan ändå förstå varför man har valt att göra det i första person. I dagens spelklimat är det ett mycket väl fungerande koncept och Bens idé om att ge oss en direkt vy (i första person) av vad högteknologisk nanoteknologi kan göra med oss. Mina förväntningar har varit höga på det här spelet, så det var med ett leende jag såg titeln uppenbara sig.
Miles Kilo är en soldat inom EuroCorp, ett av de största syndikaten. I denna värld är det inte regeringar som styr längre, utan multimiljonföretag som håller i kontrollen. EuroCorp är ett av tre syndikat som är ledande i världen, tack vare deras utveckling av Dart-chip som är ett implantat i hjärnan. Som soldat hos EuroCorp har Kilo fått den senaste generationens Dart-chip inopererat, vilket gör honom överlägsen i krigföring och strategi.
Grafiken och designen är väl utformade och trots det futuristiska utseendet så känns det inte tråkigt. Precis som sin andlige broder Deus Ex: Human Revolution så har man lyckats skapa en nischad och karaktäristisk miljö som funkar bra för cyberpunktemat. Jag skulle dock vilja ha mer mörker i spelet, då föregångarna har haft en väldigt dyster framtoning. Det här spelet är mycket ljusare och det känns mer som Mirror's Edge än tidigare Syndicate-spel i färgskalorna. Detta till trots så är det fortfarande väldigt snyggt och trovärdigt. Det jag saknar från arsenalen är alla de vapen man kunde använda i tidigare spel. Här är det mer inriktat på mer traditionella vapen och karaktäristiska vapen som plasmatron och cataclysm finns inte med. Gauss gun gör dock en comeback, men med vissa modifieringar. Interfacet är snyggt och jag gillar de små detaljerna i miljöerna. Jag hade förvisso gärna sett lite mer visuell ”augmentering” som i Deus Ex.
Kontrollerna känns intuitiva och man hittar lätt flödet i dem då de använder sig av det klassiska schemat med omladdning på X, byta vapen på Y, hoppa på A och huka på B. Med LB kan du ”breacha” olika terminaler vilket kan få diverse försvarsanordningar att vända sig mot dina fiender istället, öppna dörrar, stänga av larm, et cetera. Du kan även hacka dina fiender. Självmordshacken får dina fiender att explodera på plats, vilket kan skada soldater runtomkring, backfire får deras vapen att explodera i händerna på dem, vilket gör dina kulor dubbelt så dödliga vid träff. Den sista (och min favorit) är spelets motsvarighet till originalspelens klassiska persuadertron – Persuade går helt enkelt ut på att du hackar dina motståndares chip, vilket får dem att slåss på din sida ett litet tag. Om det tar slut på motstånd skjuter de sig själv i huvudet och avslutar jobbet åt dig. Detta ger en väldigt actionladdad och dynamisk känsla när du skjuter dig fram mot ditt aktuella mål. Det är en ovanligt skön känsla – rent kontrollmässigt – att avfyra skottsalvor mot dina motståndare, samtidigt som du får en av dem att vända sig mot sina vapenbröder och du hackar en terminal. Det är sömlöst och har ett väldigt bra flyt.
Ljudmässigt är spelet riktigt välgjort och jag ryser lite när jag avfyrar mina vapen. Det smäller högt och dånar genom lokalerna och jag känner att det är ett vapen jag håller i. Detta är något som jag tycker att det ofta slarvas med i den här typen av spel. Ofta känns ljudeffekterna så dämpade på vapen, som om man skjuter genom en kudde, men här är det ofiltrerat och låter så mycket som ett vapen ska göra. Röstskådespelet är också bra. Det känns trovärdigt och de har gjort ett bra jobb med läppsynken, vilket gör väldigt mycket för spelets trovärdighet. En tråkig sak är att spelets protagonist inte har fått en röst, så han känns lika karaktäristisk som Isaac i Dead Space – En stum springpojke som springer andra människors ärenden utan egen vilja. Jag kom att tänka på det här någon timme in i spelet och även om det stör mig lite att de inte gav honom någon personlighet så är det inget som jag hänger upp mig på. Resten av spelet får mig att glömma det.
Ni som sett trailern till spelet har hört Skrillex remake av Syndicate-låten och den förekommer även i spelet. Under en bossfight går låten igång och det bidrar riktigt bra till den känsla man befinner sig i. Dubstep i tvåtakt och framtidsaction är en mycket bra kombination, vilket man märker här. Resten av musiken i spelet är inte ett dugg sämre och jag måste återigen jämföra med Deus Ex. Långsamma mollmelodier på dystra syntar, tillsammans med ett pumpande på vissa toner skapar samma tunga känsla som i tidigare nämnt spel och det är synd att det inte är mer av det i spelet. När det officiella soundtracket dyker upp kommer jag skaffa det, utan tvekan.
Storymässigt är inte spelet särskilt imponerande. Mycket på grund av protagonistens avsaknad av en egen röst. Det känns mer som du spelar igenom en att-göra-lista och utan Miles personliga reaktioner på olika saker känns den ganska tunn. Jag fick ingen tillfredsställande ”vi har räddat världen”-känsla när jag klarat av spelet och jag kan inte låta bli att fundera på om de helt enkelt prioriterade bort storyn för design och gameplay.
Efter att ha testat demon som finns på XBLA har jag fått mig en bild av den online co-op som finns. Tyvärr blir man beroende av andra människor och de jag spelat med har varit stressade och alldeles för snabba för mitt tempo, vilket har förtagit upplevelsen avsevärt. Jag kan dock se den potential den innehar och jag ser fram emot att spela med några vänner istället. Det finns ett antal kartor att tillgå i onlineläget så underhållningen kommer nog inte ta slut där än på ett tag. Har vi tur kan vi nog se DLC-kartor inom en snar framtid, vilket bara ökar användandet av onlineläget och livslängden på spelet.
Syndicate har fått sig en förvandling som skiljer det avsevärt från de tidigare spelen i serien och jag har svårt att se likheterna. Personligen tycker jag att Deus Ex var den andliga uppföljaren till Syndicate Wars, åtminstone stämningsmässigt. När man tittar på hur lång tid det har tagit för ett uppföljare att komma (19 år!) så känns det ändå ganska naturligt att det skulle bli på det här viset. Det är långt ifrån Duke Nukem Forever, men man kan ändå se vad som händer om man väntar för länge med att göra en uppföljare. Den naturliga evolutionen av spelen försvinner och den abrupta förändring som följer kan bli svår att ta in. Trots detta så är Syndicate ett riktigt roligt spel och om man är förtjust i actionpackade FPS är detta definitivt ett spel att ta en titt på.
