Jag skulle kunna svamla vidare om det här ad nauseum men det får bli vid ett senare tillfälle, då det jag vill komma fram till är hur bra kontrollen känns i detta spel och det hur glad jag blir att få återuppleva den gamla skolans gameplaykvalitet. Det är, med andra ord, en stor förtjusning som infinner sig då jag sätter spelet i min konsol. För att komma i stämning släcker jag ner alla lampor och låter den frenetiska och mer än lovligt neurotiska Johnny Powell ge mig en snabb uppdatering på vart vi befinner oss hittills, i spelets intro. Insvept i mörkret med, ironiskt nog, ”The Darkness II” som enda ljuskälla ger jag mig in i den mystiska och våldsamma värld som väntar.
I begynnelsen uppstod tre krafter ur skapelseprocessen. Dessa tre bildade en treenighet; ordningens kraft, balansens kraft och slutligen kraften för kaos och skapelse. Den sistnämnda säg vara den fysiska manifestationen av mörkret, samt ha en fascination för människans destruktiva natur. När denna kaoskraft byter värd dör den tidigare kroppen. Den vilar då i den nya värden tills dess att den är stark nog att vakna igen, vanligtvis på 21-årsdagen av värdkroppen.
Du tar rollen som Jackie Estacado, överhuvud för maffiafamiljen tidigare ledd av dennes avlidne far. Efter att du lyckats kontrollera The Darkness har ditt liv lugnat ner sig, men detta kommer snart vändas uppochner. Du blir tvungen att ta hjälp av den våldsamma kraft som du med möda lyckats hålla inom dig. Det är dags att plocka fram den mörka sidan av Jackie igen.
Jag märker att spelet börjar på samma ställe som demon. Den första delen av spelet blir bara en repetition, men det är snabbt över och när jag börjar skaffa nya färdigheter känner jag att spelet börjar på riktigt. Möjligheten att slita och slänga med fiendens kroppar medan man skjuter loss med två vapen samtidigt är riktigt underhållande. Det är full fokus på en rolig, flytande kontroll och de har lyckats riktigt bra med den. När spelet blir som hetsigast är det även som roligast, då det är i de mer fartfyllda momenten som kontrollen kommer till sin fulla potential. Du sliter ut hjärtan ur dina motståndare för att bibehålla hälsan, medan du piskar sönder de som kommer för nära, samtidigt som du skjuter ner de fiender som fortfarande befinner sig på avstånd, antingen med kontrollerad eldgivning från ett vapen eller i en halvblind kulstorm med ett i vardera hand. Tillsammans med de förmågor och uppgraderingar som erbjuds allteftersom blir din redan nu oavbrutna massaker ännu mer flytande och sömlös.
En till sak som påminner mig om 80- och 90-talens spel är den bristfälliga storyn. Det börjar bra, med gangstertemat och den förlorade kärleken, men saker och ting började tunnas ut en bit efter halva spelet. Det går då över till att bli en Shutter Island-inspirerad besatthetshistoria, där spelets protagonist visar sig ha svårare att släppa det förflutna än vad man trodde. Mitt i allt detta förvandlas det till Dante's Inferno och jag tycker att hela handlingen dör ut framåt slutet. Det känns inte episkt att klara spelet, det känns inte som att man avslutar något stort. Det är mer som att se klart ytterligare ett avsnitt av en "monster of the week"-serie. Utöver mina liknelser med Gudfadern, Shutter Island, inFamous och Dante's Inferno får vi även en historia berättad av Jackie. Han återblickar till sin barndom och berättar bland annat olika historier och anekdoter om sin far och Jenny, vilket inte känns särskilt bidragande till själva storyn. Det fördjupar saker, men inte tillräckligt för att bygga upp dramatiken.
Även de bossar som dyker upp i spelet känns inte särskilt motiverande. De är anonyma och ganska intetsägande och känns mest inkastade för att dela upp spelet i kapitel. Jag fick heller ingen känsla av att de uppenbarade sig på ett progressivt sätt. Det jag har lärt mig i teknikväg fram till bossen är inget som krävs för att segra. Reflexer och god kontroll över Darkness och dina vapen räcker för att ta itu med samtliga bossar. De förmågor du lär dig på vägen hjälper definitivt men är inte avgörande för striden utgång.
Men eftersom jag är av den gamla skolan och värdesätter gameplay högst är inte detta ett problem för mig. Visst, jag kan sätta mig och beklaga mig över den bristfälliga dramaturgin som en gammal grådaskig, bitter hobbykritiker, eller så sliter jag sönder lite mer folk i spelets Game+ då det ändå är gameplay som det här spelet fokuserar på och lyckas riktigt bra med. Är du dock ute efter en stark och gripande story får du nog förbereda dig på att bli lite besviken.
Grafiken är riktigt snygg, designmässigt. De har lyckats återskapa en stil som känns väldigt trogen serietidningens grafiska original. Jag har svårt att inte tänka på No More Heroes, Ultimate Marvel vs Capcom 3 och Borderlands när jag ser det här spelet och detta stilistiska val funkar utmärkt hela vägen igenom. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Buggmässigt hann jag bara uppleva en enda och det var när ögonvitorna på en av karaktärerna började flacka i svart under en dialog. Utöver det var det så gott som felfritt, även om jag kunde bli lite irriterad på de osynliga väggar som dyker upp ibland. När det blev som hetsigast var det lätt hänt att jag blev så desorienterad att jag bara stod och stångade skallen i väggen istället. Detta hände inte ofta, men när det väl inträffade var det de osynliga väggarna som hade ihjäl mig, inte jag som spelare.
Mellan dina uppdrag får du chansen att pusta ut i familjens enorma villa som utgör högkvarteret och fristaden för Jackie. Du kan även se över vilka reliker du har hittat och vad som fortfarande finns kvar att finna på andra banor. När du klarat spelet en gång får du chansen att samla ihop de reliker du har missat genom att välja vilket kapitel du vill spela. Detta bidrar med en hel del mer underhållning, då samlarobjekt i spel kan ta sin tid, utan att bli tråkigt för det. Jag minns hur jag med förtjusning sprang igenom Gears of War 3 med en ”att-göra-lista” då jag samlade ihop alla cog-tags och samlarobjekt och jag får samma känsla för det här spelet i det avseendet.
Röstskådespelet är riktigt bra. Rösterna låter tillgjorda emellanåt, men det ursäktas med att det har blivit någon form av standard, ungefär som att äventyrsspel (Skyrim, Dragon Age 2) ska ha löjligt överspelat röstskådespeleri. Det kan låta dumt, men det har trots det trovärdighet. De röster som är särskilt minnesvärda är Jonny Powell, spelad av David Hoffman, för att inte nämnda Mike Pattons roll som The Darkness. Osökt får den sistnämnde mig att tänka på Mark Hamill och hans roll som The Watcher i Darksiders, fast mer – Att höra dessa två personer spela något som är så röstmässigt långt från det de är kända för (Mark Hamill som Luke Skywalker, Mike Patton som sångare i Mr Bungle och Faith No More) gör det hela mycket mer intressant.
Sammanfattningsvis är The Darkness II ett väldigt underhållande spel i sin helhet, trots sin trasiga story, sina tråkiga bossar och fattiga karaktär. Men med ett så pass flytande gameplay och tilltalande grafik står sig spelet bra ändå och Game+, tillsammans med samlarobjekten bidrar definitivt till livslängden och spelglädjen. Det behövs då spelet kan klaras på ca sex timmar.
Vanligtvis försöker jag återspegla mig själv i spel, där jag implementerar mina ideal och min moral. I det här fallet gör jag ett undantag och leker gladeligen blodtörstig psykopat, tillsammans med det dödsfrossande mörker som villkorslöst följer mig.
