När fansen tröttnade på andravärldskriget skiftade Call of Duty fokus till den moderna krigsföringen. Och med tanke på dess omåttliga popularitet är det ingen överraskning att Medal of Honor vid seriens nystart också satsar på modern krigsföring, men den här gången i ett krig som fortfarande pågår.
Man sätter foten i det nuvarandra kriget i Afghanistan där storyn hoppar mellan tre olika huvudkarraktärer. Ena stunden är du en hårt beprövad soldat i Neptun-plutonen, i andra är du en stridspilot i förbandet Rangers och i tredje är du en kylig sniper i Delta Force-förbandet Wolfpack. I mellansekvenserna stöter du på en girig general, som via videolänk från hemlandet basunerar ut orealistiska ordrar som man tvingas följa. Storyberättandet är tyvärr ingen höjdare och det är vid det här laget man verkligen saknar grundpelaren Steven Spielberg som var med och levererade ett inspirerande storyberättande i början av serien.
Kampanjen är väldigt linjär och skriptad. Det innebär att du till och från stöter på osynliga väggar och barriärer som du inte låser upp eller kan komma förbi förrän dina medsoldater har blivit klara med sina animationer. Och man kan lätt tro att medsoldaterna har någon form av superkraft. De tåler oändligt mycket stryk, de bär runt på ett outtömligt lager av ammo som det är fritt fram att plock av, men samtidigt kan de bugga fast bakom väggar och ta extremt långt tid på sig att öppna dörrar.
Kampanjen är på tok för kort, och alldeles för lätt. Det tog mig runt 4 timmar att klara av den på den svåraste svårighetsgraden Hard, och då dog jag bara en handfull gånger. Så vill man ha den minsta lilla utmaningen rekomenderar jag definitivt att spela igenom det på Hard. Utöver kampanjen får du också tillgång till ett Tier 1-läge. I kort innebär det att du får chansen att spela igenom kampanjuppdrag på tid och utan checkpoints. Somliga finner säkert en del glädje i det men för min del hoppar jag hellre över det valet i menylistan.
Något som förvånar mig vid första anblick men som kanske inte är så konstigt trots allt är att mutliplayer-delen och singleplayer-delen ser väldigt annorlunda ut. Det märks klart och tydligt att det är två olika utvecklare som har gjort respektive del. För där Danger Close Games har stått för utvecklingen av singleplayer-delen är det svenska Battlefield-utvecklarna Digital Illusions som står för multiplayer-delen.
Det är inte lätt att inte blanda in konkurrerande Modern Warfare 2 eller för den delen Digital Illusions egna Battlefield: Bad Company 2, för de är väldigt lika varandra. Multiplayer-delen kan närmast beskrivas som en mix av de två. Det bygger givetvis på DICE numera berömda Frostbite-motor men det känns som att de har tagit Bad Company 2, och sedan tagit bort dem bästa delarna och i viss mån försökt efterlikna den succén som Modern Warfare 2 blev. Där någonstans har vi Medal of Honor, i kölvattnet mellan de andra storspelen. Tyvärr lyckas de aldrig riktigt få till det.
Det märks så tydligt i multiplayer att DICE verkligen inte har hittat en egen stil för Medal of Honor utan istället försökt göra det så olikt Bad Company 2 det bara går, så att de inte riskerar att blandas ihop. Tyvärr lider Medal of Honor något oerhört av det här. Miljön är inte i närheten så förstörbar som i Bad Company 2 och kartorna har blivit betydligt mindre vilket också har gjort att fordonen nästan är helt bortplockade.
Ett annat problem i multiplayern är när du blir skjuten, för då har du inte den blekaste aning om var fienden befinner sig. Det kan hända att du blir skjuten flera gånger i rad på samma ställe och av samma kille, men du får ingen som helst indikation på var han befinner sig. Tillskillnad från motsvarande i Modern Warfare 2 där man får tydliga direktiv om man blir beskjuten, var man blir beskjuten ifrån och dessutom har möjlighet att kolla in en Killcam efteråt för att få reda på exakt hur det gick till och var han befann sig.
Något som de dock har lyckats riktigt bra med är ljudet. Ljudkulissén är helt underbar och belönar verkligen de som har investerat i ett 5.1-sorroundsystem, man kan nästan känna explosionerna ända ut i fingertopparna. Även musiken är riktigt klockren, den är väldigt välanpassad och passar in på bästa möjligt sätt. Där ljudet leverar gör grafiken det likaså. Designen är bra, mljöerna är stämningsfulla och texturerna är högupplösta och detaljerade. Ljussättning gör också sitt jobb alldeles utmärkt.
Medal of Honor är en helt okej comeback för serien, men det märks så tydligt att varken Danger Close Games eller DICE har hittat sin egen nisch för spelet. De kämpar för mycket med att efterlikna dem storsäljande konkurrenterna istället för att hitta på något eget. Detta är något som de verkligen måste komma tillrätta med inför nästa del i serien, som med största säkerhet kommer bli av.
