Xboxlife Sverige - Dante´s Inferno

5. februari 2010 11:42 | Kommentarer (2) | Christofer Olsson

Jag ska säga det med en gång. Valet av den kristna mytologin i Dante Alighieris tappning som bakgrund till ett actionspel av den här typen är genial.

Även om jag personligen inte har spenderat mycket tid med Devil May Cry och liknande spel, så avnjuter jag gärna ösig action med gigantiska bossar när det bjuds. En påkostad produktion, en tilltalande genre, samt en märkligt underutnyttjad spelvärld bidrog alla till att skapa en del förväntan hos mig. Skulle Dante's Inferno bli så bra som jag hade hoppats?

Till att börja med överraskar spelet mig. Inte på något överdrivet bra sätt, men inte heller på ett dåligt sätt. Men spelets prolog utspelar sig under Dantes tid som korsriddare – en del som om den existerade i ”Den Gudomliga Komedin” var okänd för mig. Att Visceral har valt att ändra i storyn är självklart – 1300-talsromaner skrevs helt enkelt inte med tv-spel i åtanke. Det finns mycket som inte passar in, det finns genom spelets gång väldigt mycket som känns igen för de som liksom jag är vagt bekanta med den litterära förlagan eller mytbildningen i allmänhet. Överlag känner jag att den medeltida dikten har använts närmast exemplariskt – den bidrar med miljöer och atmosfär, samtidigt som partier som inte fungerar ur spelsynpunkt heller inte hamnar i slutprodukten. Och ärligt talat, hade spelet hetat ”Beck's Tray of Mash”, med påstådd inspiration från Sjöwall & Wahlöös ”Polis, polis, potatismos!” så hade ju inte spelet varit sämre för det.

För att återgå till spelet så vill jag först prata om spelmekaniken. Många spel kan gömma sig bakom opolerad kontroll eller ogenomtänkt tempo – i vissa genrer är det här inte ens intressant att prata om. Men i en speltyp som bygger på aha-upplevelser, cirkelslakt av efterhängsna monster och feta bosstrider, så står och faller hela njutningen med dessa punkter – hur läckert uppritade och regisserade nyckelhändelser som än bjuds.

Till min stora glädje får Dante's Inferno med beröm godkänt här. Jag kan inte på rak arm minnas ett enda tillfälle då jag uppgivet konstaterat att Dante minsann får skylla sig själv eftersom han inte gjorde som jag sade till honom. Istället handlar det om att de gånger jag dör har jag antingen inte gjort det jag vet att jag ska göra tillräckligt bra, eller inte listat ut hur jag ska tackla ett visst problem. Till saken hör ju att kontrollsystemet är ganska enkelt – många strider vinns genom bara ett bara hamra på ett par knappar, och många av de mer avancerade förmågorna i spelet bygger på att trycka på samma knapp tre eller fyra gånger. De olika grundrörelserna – hopp, snabbt liehugg, kraftfullt liehugg, parering, greppa tag, samt avfyra heliga kors bildar dock tillsammans ett lagom intrikat utbud av metoder att förbannat förgöra förtappade själar.

Nästa viktiga detalj handlar alltså om tempot. I värsta fall är den här typen av spel uppbyggd kring oändliga horder av fiender i ett antingen lökigt eller övertrimmat – men alltid jämnt - tempo i 20 minuter, följt av 30 sekunder dialog och en bossfight på 10 minuter. Nivå efter nivå.

Dante's Inferno har vissa problem på den här fronten. Det handlar framförallt om ganska trötta pussel som mest tycks inkastade mer av hävd än genomtänkt. Smarta och utmanande pussel kan mycket väl vara den där lilla touchen som höjer ett actionspel, men när det aldrig blir påfrestande för tanken, utan bara stundtals svårt därför att en grafisk detalj kan vara otydlig, då känns det bara som att man hade kunnat hoppa över de partierna helt och hållet, eller möjligen ersatt dem med färre och mer genomarbetade klurigheter. Nu är inte det här ett stort problem i spelet – pusslen är ändå ganska få till antalet och de flesta är över i ett nafs, men visst har spelet utrymme för förbättring även vad gäller de bitar det hanterar bäst.

Det i spelets temposkiften som jag tycker fungerar allra bäst är de många grandiosa inslag som på ett väldigt tydligt sätt sticker ut från det övriga. Det kan handla om en klassisk bossfight, komplett med analys av attackmönster, ducka, attackera, klättra, fly och alla andra ingredienser, men också av något så banalt som en automatisk transportsträcka som för med sig storslagna vyer av det helvetiska landskapet. Ibland handlar det om ett mellanting där jag lämnas osäker på om jag just besegrat en boss eller bara klarat av en nivå som var lite annorlunda utformad. Vad detta gör sammantaget är att de nödvändiga tvärkasten i spelets flyt, som exempelvis jättelika bossar, avdramatiseras och ingår mer sömlöst i spelupplevelsen.

På en punkt sviktar dock Dante's Inferno – det grafiska. Min kritik av det visuella handlar inte så mycket om att spelet saknar fantastisk grafik. Den handlar snarare om att spelets grafiska höjdpunkter – mer om dessa strax – sätter ribban för spelets huvudfåra ohjälpligt högt. De detaljer som i mitt tycke inte alls är särskilt utmärkande är dessvärre sådant som återfinns snart sagt genom hela spelet. Det rör sig om saker som väggar och vissa andra bakgrundsföremål som helt enkelt inte är snygga eller särskilt levande (vilket är extra synd i spelets klättermoment, som spelaren snabbt blir varse). De flesta av de vanliga smådemonerna, oknytten och bestarna hade kunnat tjäna på att göras mer groteska. Snyggare, absolut – men framförallt mer obehagliga. Kanske går de tu hand i hand i form av mer detaljerad modellering. Givetvis finns undantag, som de kusliga odöpta spädbarn det talats en del om på förhand.

Så vilka är då de grafiska aspekter som får mig att tappa andan? Det handlar naturligtvis till stor del om väldesignade bossar. Jag kommer minnas hur Kung Minos och Kleopatra såg ut långt mycket längre än jag minns hur de attackerade mig. Mest av allt kommer jag dock minnas hur jag slutgiltigt besegrade den förstnämnde. Även de förrenderade partierna är riktigt välgjorda – en utmärkt kraftdemonstration av vad konsolen har att erbjuda. Det som dock slår fullständig knock på mig är de små animationssnuttar som påminner Dante om hans egna synder, med episoder från korståget. De ser alla ut som att man grävt upp en snubbe som tillbringat hela sitt liv åt att tillverka antika fresker ur ett alpint isblock, tinat upp honom och satt honom i en studio med skickliga animatörer.

Ofta när jag skriver eller pratar om spel har jag mer att säga om spelets ljud än följande rader. Att ljudet inte gör sig påmint ideligen ser jag dock inte som ett stort nederlag. Visst hade min färd genom helvetets alla cirklar kunnat lyftas ytterligare av fantastiskt orkestrerad musik som tillåts ta plats på ett helt annat sätt, men den musik som finns spelet igenom är inte dålig. Och även om musiken inte tillhör spelets starkare sidor så är ljudeffekterna ofta mycket bra. Det låter som blodvite och evig fördömning ska göra. Också röstskådespeleriet fungerar bra. Visst blir det lite på gränsen till fånigt emellanåt, men spelets bombastiska tema tillåter att dialogen blir lite mer ansträngd än vad som hade fungerat i många andra sammanhang.

Hållbarheten för Dante's Inferno beror väldigt mycket på vilken spelartyp man är. Att ta sig igenom spelet tar inte mer än 10-15 timmar eller så, men jag hade sug nog att spela om några helvetescirklar redan samma kväll som jag klarat spelet. Det handlar lika mycket om att hitta de föremål jag missade första vändan, som att med glädje spela igenom varje nivå på nytt. Jag tror också att spelet har ett högt återspelvärde vid ett återbesök längre fram i tiden. Således är hållbarheten så bra man kan hoppas för ett actionspel som utan egentliga problem klås på tre eller fyra kvällar.

Slutligen ska nämnas att det hintas ganska tydligt om uppföljare. För tillfället ser jag dock inte riktigt hur Dante's Purgatory och Dante's Paradise ska erbjuda samma spelupplevelser. Jag är dock medveten om att Visceral mycket väl kan komma att överraska mig.





Flera screenshots (17)

Kommentarer

atupike	#1 - Skrivet: 5. februari 2010 23:44 Har bara kommit till cirkel 5, men ett skitbraspel. /Johan
Nukem	#2 - Skrivet: 6. februari 2010 15:51 sjukt kul spel! ska spela om den igen när jag kommer hem!